Om du inte äger alfabetet blir det svårt att stava till demokrati!
Vår charmanta kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth framför i VF (den 3/1) en lovsång till barns och ungdomars dataspelsintresse, som hon menar, hoppas eller tror, kan ”vara en dörr in till kulturens och musikens värld.” Det låter ju precis lika vagt och undanglidande som hennes övriga utspel på kulturområdet brukar vara. Efter ett fiaskoartat kulturår – t.ex. skandalen runt tårtstympningen, det s.k. kulturarvslyftet som gett ett så ynkligt resultat och den av Alliansen så omskrutna ”Skapande skola”, ett projekt som nått bara hälften av landets elever.
I höstas presenterades två skrifter från Statens offentliga utredningar. Den tunnare på 380 sidor heter Läsarnas marknad, marknadens läsare, en forskningsantologi om bokläsandets villkor i ett starkt förändrat medielandskap. Den andra, nästan dubbelt så tjocka luntan, utgör den emotsedda litteraturutredningen, Läsandets kultur. Hopslagna ger dessa skrifter en hyfsad kartbild av bokens plats, språkets betydelse och läsandets tillstånd i Sverige.
Mycket av det som utredarna lyfter fram är sedan länge känt: att icke-läsandet går hand i hand med det sociala utanförskapet och att den kulturella skiktningen likt en skugga följer den orättfärdiga samhällsutvecklingen. Den som har goda läsvanor läser nu ännu mer, pojkar läser mindre än flickor, LO-anställda och i hyresområden boende likaså. Bristande läsförståelse gör att var sjätte svensk har problem med att klara sig i samhället och därmed heller inte kan delta i det demokratiska samhällsbygget. Utan språk är du ingen!
De åtgärder som utredningen föreslår är också de av gammalt känt märke: läsfrämjande åtgärder för att minska ”läsklyftorna”, extra satsning på barn- och ungdomars skolbibliotek med utbildade bibliotekarier. Det behövdes uppenbarligen något års utredningsarbete och tusen finstilta sidor för att göra det redan kända känt! Och paradoxalt nog, det är just regeringens nedmontering av lässtimulansen (som En bok för alla, Läs för mig pappa, Kultur i arbetslivet, arbetsplatsbibliotek) för just de nu utpekade grupperna som skapat problemen, i stället för att motverka dem. Sedan 2006 och den borgerliga regeringens tillträde har massvis med biblioteksfilialer, bokbussar och stöd till riktade kulturinsatser lagts ned.
Det ”läslyft” som Litteraturutredningen proklamerar är lika vällovligt som ofinansierat. Utredningen drar sig inte för att finansiera lässtimulansen med pengar hämtade ur folkbildningens spargrisar. I stället för att rikta sin anmodan till det finansdepartement som i alltför hög grad lägger sordin på kulturministeriet och de facto bestämmer kulturens villkor i vårt land (exempel på detta är de långbänksuttänjda scenkonstpensionerna).
Den moderna teknikens intåg i bokvärlden innebär också stora utmaningar, som måste lösas: samma moms för e-böcker som för dem man kan bläddra i, digitala bibliotek och annat som finns i gränslandet mellan medborgerlig tillgänglighet och kulturskaparnas upphovsrätt.
Litteraturutredningen och forskningsantologin tillhandahåller en brukbar karta över Bok- och läslandet Sverige, men det behövs en kompass riktad också mot dem som finns i maktens allt djupare skuggor. Det är i dessa skuggor som vanmakt, utanförkänsla och desperation växer.
Att slå sig för bröstet och brista ut i lovsång över sig själv är helt enkelt oanständigt i en tid av barnfattigdom, ökande klyftor mellan de som har mer än allt och de som saknar det mesta! Men det är vad kulturministern gör, skryter och slätar över, blundar och ler.
Vänsterpartiet ser språket, läsandet, litteraturen och biblioteken som nödvändiga demokratiska verktyg för oss alla, men de som behöver dessa verktyg allra mest är de som drabbas av regeringens skattesänkningar på bekostnad av vår gemensamma välfärd. Med andra ord: också den kulturella kampen fortsätter!
Bengt Berg, riksdagsman (V)
